Bobbo

Jag saknar dig, faktiskt. Det är det som gör allting så jävla jobbigt.

Det går bra så länge jag inte tänker på våran tid tillsammans, så länge jag har nånting att sysselsätta mig med. Men sen.. Det räcker med ett ord, en sång, ett ställe, en tid, en doft, ett samtalsämne, nånting någon gör, så kommer tankarna på dig/oss tillbaka, och dom har sällskap med smärta och hugg i bröstet.
Första veckorna var lättare, när kontakten fortfarande fanns, det var för några veckor sedan det slog till med full kraft, då när jag städade, och städade bort alla fysiska minnen av dig/oss, och all kontakt bröts.. Sen dess har det varit för jävligt.
Jag saknar dig!