Bobbo

Jag orkar inte mer, smärtan ock saknaden är för stor. :'( Jag vill bara bort, längre tid än bara helg, det kommer ta mycket längre tid än så för att jag ens ska kunna börja må något sånär bra igen...

 

För er som inte vet, så jag kan berätta det jag inte sa i förra inlägget, och jag ska försöka att inte gråta medan jag skriver det, men jag lovar inget.

 

Förra veckan, närmare bestämt torsdagen 8 november 2012, 5 dagar efter våran årsdag, gjorde jag slut. Efter att ha varit ihop i ett år,var detta bland det jobbigaste jag nånsin har gjort.

 

Därför befinner jag mig just nu hos bästaste Sofie,bland hästar, hundar och katter :) för att skingra tankarna och komma bort ett litet tag, men just nu tvivlar jag på att det att det kommer funka.. Tankarna verkar ALDRIG försvinna, vad jag än gör :'(

men jag kämpar på, och hoppas på att jag kommer klara det här, med hjälp av familj och vänner <3

 

Nu ska jag mysa mer katterna innan det blir ut till stallet igen :)

 

 

jag vill, men jag orkar inte.. Har ingen aning om hur ja skulle säga de, så ja skiter i det och försker komma på nåt annat att skriva om. Men det är svårt, det är svårt att inte skriva det har man har på hjärtat. För att inte tala om det faktum att man har det där, att ha det är ännu svårare än att inte skriva om det, för att skriva handlar ju bara om att välja sina ord, att ha det och känna det, det är kanske inte ens någon man valt själv, utan nåt någon annan har valt åt en, och det är svårt. Skit svårt, och det gör ont, det gör så förbannat ont.. Men jag ska klara det, med hjälp av envishet så kommer jag klara det, det vet jag. Smärtan kommer lätta, även om den kanske aldrig försvinner helt, men den kommer bli lättare att bära, om ett tag. Den måste helt enkel, annars kan livet inte gå vidare, och det måste gå vidare, på ett eller annat vis. 

Men så kommer dom andra tankarna? Tänk om smärtan inte blir lättare? Hur ska man orka fortsätta leva då?? 
Visst, men kan flytta och skaffa ett annorlunda liv i en annan stad, men minnena kommer ju alltid finnas kvar, dom kan man aldrig fly i från, inte känslorna heller...