Bobbo

jag vill, men jag orkar inte.. Har ingen aning om hur ja skulle säga de, så ja skiter i det och försker komma på nåt annat att skriva om. Men det är svårt, det är svårt att inte skriva det har man har på hjärtat. För att inte tala om det faktum att man har det där, att ha det är ännu svårare än att inte skriva om det, för att skriva handlar ju bara om att välja sina ord, att ha det och känna det, det är kanske inte ens någon man valt själv, utan nåt någon annan har valt åt en, och det är svårt. Skit svårt, och det gör ont, det gör så förbannat ont.. Men jag ska klara det, med hjälp av envishet så kommer jag klara det, det vet jag. Smärtan kommer lätta, även om den kanske aldrig försvinner helt, men den kommer bli lättare att bära, om ett tag. Den måste helt enkel, annars kan livet inte gå vidare, och det måste gå vidare, på ett eller annat vis. 

Men så kommer dom andra tankarna? Tänk om smärtan inte blir lättare? Hur ska man orka fortsätta leva då?? 
Visst, men kan flytta och skaffa ett annorlunda liv i en annan stad, men minnena kommer ju alltid finnas kvar, dom kan man aldrig fly i från, inte känslorna heller...